teater mutation

 

Röda rum (2012)

Idé & koncept: Agnes Forstenberg, Annika Nyman & Sara Tuss Efrik. Regi: Agnes Forstenberg & Sara Tuss Efrik. Rum: Annika Nyman & Nils Markus Karlsson. Hysterikor: Cecilia Larsson, Elin Norin, Ellen Siöö, Edvin Bredefeldt. Kostym & mask: Sandra Haraldsen. Musik: Christine Owman. Teknik: Elin Brynås. Konsulterande scenograf: Ebba Forstenberg. Konsulterande ljusdesigner: Mira Svanberg. Övriga medverkande: Helena Olsson, Jenny Kalliokulju, Kristian Nihlén, Leif Holmstrand, Mark Efrik Hammarberg, Pontus Silveby.

 

Det gäller att ta för sig.

När teater mutation ger föreställningen Röda rum på Bastionen i Malmö är det inte fråga om teater i konventionell mening. Den traditionella ”fjärde väggen” mellan skådespelare och åskådare är bortplockad. Besökarna dras därmed direkt in i skeendet. Det finns vissa paralleller till HeadHouse som uppfördes på Lilith Performance Studio tidigare i år. En gemensam nämnare är till exempel att de gestalter vi möter i föreställningen drabbats av ett förtryckande system. Men medan HeadHouse var ett labyrintiskt verk där publiken själva fick finna vägen ut så ger teater mutation tydliga instruktioner. Det programblad som delas ut innehåller spelregler och en karta över hur scenerna är utplacerade i Bastionens lokaler.

En klart uttalad utgångspunkt för Röda rum står att finna i Strindbergs kvinnosyn och hur kvinnor på hans tid belv föremål för vetenskapliga undersökningar och experiment. Men ”hysterikorna” som spelas av Elin Norin, Cecilia Larsson och Ellen Siöö, är inte längre kvar i offerrollen. De har i detta röda fantasirike tagit makten över institutionen och ställer diagnosen på publiken. Vidare råder det en kapitalistisk ordning där flertalet situationer ska förhandlas och en transaktion äga rum. För ändamålet förses varje besökare med en liten penningpung fylld med enkronor. För att komplicera det hela finns dessutom ett system med nummerlappar för att få tillgång till den scen som kallas Mottagningen. Det är där diagnoserna ställs. Efter ställd diagnos blir besökaren sedan anvisad en åtgärd i form av placering i ett behandlingsrum.

Den dyraste attraktionen är Blå tornet där ”Hysterikan med törnekronan” håller till. Hon har rollen av ett medium eller orakel men tornet utgör också slutstation i en föreställning som likväl inte har linjär struktur. Snarast påminner upplägget om den sorts dataspel där spelaren rör sig fritt och måste utforska en fantasivärld där oväntade situationer uppstår. Det finns en pjäs i föreställningen, en textmässig och ideologisk kärna. Det är inslaget ”Horan talar” som utgörs av monologen ”prost.” Den har skrivits av Annika Nyman och Edvin Bredefeldt spelar, iförd korsett, rollen med en övertygande intensitet.

teater mutation bjuder således på en totalupplevelse där konst, videoverk, musik och teater sammansmälter. Det kommer i hög grad an på besökaren själv att ta för sig av det som står till buds. Som avslutning på Strindbergsåret kan och bör den också ses som en kritisk kommentar med feministisk udd.

/ Clemens Altgård, Skånska Dagbladet

 

Hästars anatomi (2012)

Text, regi & projektion: Annika Nyman. Musik: Mattias Petersson. På scen: Cecilia Larsson, Natalie Sundelin, Rasmus Luthander. Kostym & mask: Sandra Haraldsen. Ljus: Mira Svanberg

 

Hästsport som ljudlig civilisationskritik

De sällsynta gångerjag bevistar hästkapplöpningar brukar jag slås av den absurda kontrasten mellan hästarnas komplexa, graciösa rörelser och kommentatorernas upphetsade stackaton. Med accelererande, allt hesare stämma uttolkar människan en oförsonlig kamp, där löddrande svett, slem och syrebrist blir tecken på framgång. Viljans triumf över kropp och muskler.

Dramatikern Annika Nyman och elektromusikern Mattias Petersson har på Malmös Inter Arts Center skapat ett sceniskt hörspel där tre skådespelare agerar likt hästkommentatorer. En videofilm av hästar och ryttare projiceras samtidigt i slow motion på fondväggen och golvet. Trots hästtemat är det främst nutidsmänniskan de iakttar och avhandlar.

Skådespelarna sitter på snurrstolar med hjul, är ridklädda och vitsminkade som opersonliga kloner. Med varierande intensitet, rytm och ljudstyrka uttalar de paroller om plikten att bygga den egna kroppen, bortom fetma, cellulit, självömkan och självmordsdrift. Mattias Peterson sitter vid ett bord och framför en mindre koreografi över datorn i liveframförandet av sitt ljudverk. Avgrundsmuller, distorsion, knastrande, hästflås och bultande hjärtslag uttrycker våldet i en process där människan söker forma sig själv till livsvinnare.

Annika Nyman använder hästsporten som metafor för att kritiskt formulera vår rastlösa samtid, där kroppar och psyken trimmas bortom förnuft och uthärdlighet, i jakt på rekord och prestation. ”Snabbare, snabbare, ännu snabbare”, rabblar trion i en tät, smattrande kanonpassage. Man måste ju leva upp till pengar som satsats på en – om man så är häst, löpare, eller för den delen tjänsteman eller vd.

Nymans språk och dramatiska struktur påminner mycket om Teatr Weimarkollegan Christina Ouzounidis, med retoriska upprepningar av precisa påståenden, polyfona körsatser och aktörer som överröstar varandra. Hästars anatomi möter publiken som en tryckvåg av teser, vilket blottlägger deras totalitära ideologi. Nyman skriver till exempel att ensamrätten till den egna kroppen bara borde gälla den som gör det mesta av den. Annars bör man fråntas rätten att styra över sin kropp, likt en djurägare som har vanvårdat sina djur.

Civilisationskritiken är stenhård. Just detta envetna fokus på det perversa i våra värderingar av människa – och djur – är både pjäsens styrka och svaghet. Nyman driver aktörerna att alltför fort forcera sig igenom viktiga passager, samtidigt som texten skulle ha vunnit i dynamik på röster som också avviker, bryter sig ut. Å andra sidan inleder Annika Nyman med en sekvens om att vi är födda i våld, får näring av våld, har byggts in i ett bygge av våld. I en sådan världsordning är förstås syrebristen akut och alla motkrafter försvagade.

/ Theresa Benér, Svenska Dagbladet

 

Så synd att hon är hora - en fars för tre konståkerskor (2012)

Text och regi: Annika Nyman och Sara Tuss Efrik. På scen: Cecilia Larsson, Ellen Siöö och Agnes Forstenberg. Scenografi och kostym: Ebba Forstenberg. Ljus: Mira Svanberg. Ljud: Pontus Silveby. Mask: Sandra Haraldsen. Trailer: Pontus Silveby och Sara Tuss Efrik. Affish: Mark Efrik Hammarberg. Pressbilder: Christian Jimenez.

 

Det kravlösa flabbet

I undervegetationen till den sanktionerade debatten ryms ord som pk-maffia.

Ett annat ord för pk-maffia kan vara glädjedödare, humorlösa petimetrar som prompt ska vända och vrida på allt i skenet av sin egen moralistiska agenda. När man inget annat vill än langa upp fötterna på soffbordet och flabba åt allt som helt naturligt är löjeväckande. Människor som pratar konstigt, fulla kvinnor i korta kjolar, bögar, svarta.

När teater mutation och dramatikerduon Sara Tuss Efrik och Annika Nyman vänder spegeln mot det kravlösa flabbet ekar skrattmaskinen med så högt att flinet sätter sig i halsen. Av allt som i små doser anses festligt blir för mycket; flickan Annabella är inte bara cp-skadad, hon är på smällen också, gravid med sin bror och inkletad i chokladbollar.

I sin dissektion av populärkulturen har teater mutation kommit till den tredje och avslutande fasen när mixerstaven drivs ner i köttet med sådan kraft att splattereffekten är total. Så löst att bara ramen återstår baseras stycket på John Fords tragedi "Tis pity she's a whore" från 1600-talets början, en pjäs som mötte motstånd på sin tid genom sin okritiska skildring av ett incestuöst syskonförhållande.

I teater mutations version läggs ingen större vikt vid syskonsexet, hellre är det flickan Annabellas allmänna utsatthet som lyfts fram och markeras ytterligare genom att hon görs handikappad. Skadan gestaltas så löjeväckande att den initialt väcker publikens jubel. Gång på gång spelas en och samma situation upp, med olika skådespelare i rollerna. I sin loggbok beskriver gruppen maktstrukturen som en triangel; offer, räddare, angripare.

Upprepningen ger i sig en bismak av helvete åt scenen, en form som gång på gång fylls med samma verbala och reella övergrepp medan skrattmaskinen fortsätter att rulla, neonljuset blinka. Kräkreflexen är nära men the show must go on.

/ Boel Gerell, Sydsvenskan

 

Från tragedi till fars

 Den kontroversiella tragedin `Tis Pity She´s a Whore, där motivet är incest mellan bror och syster, skrevs av John Ford 1633. Det är ett dystert renässansdrama där den unga Annabella framstår som offer för en patriarkalisk ordning. Pjäsen spelas fortfarande och i år har till exempel brittiska Cheek by Jowl turnerat med en moderniserad uppsättning.

När Malmögruppen teater mutation nu tar sig an Fords klassiker så rör det sig om något mer än så, nämligen total destruktion. teater mutation har försett ”Så synd att hon är hora” med undertiteln ”En fars för tre konståkerskor”.

Att göra om tragedi till fars innebär också ett lustmord på originalet vilket också återspeglas i texten som bara vagt påminner om Fords. Flertalet karaktärer har bytts ut eller fått nya namn, men Annabellas offerroll har symboliskt förstärkts genom att hon framställs som ”utvecklingsstörd” och rullstolsburen.

Jag har tidigare skrivit om hur teater mutation arbetat med ”abjektet”, ett filosofiskt begrepp som betecknar något som varken är innanför eller utanför en person och även innefattar äcklet inför detta. I den här föreställningen undersöks bland annat det vulgära och äcklande i tv-seriernas värld. Scenen på Inkonst är utrustad med en skrattmaskin, som då och då slås på så att debila skrattsalvor utlöses.

Det farsartade har drag av bondkomik som ekar av såväl folklustspel som Stefan & Krister. På scenen agerar Agnes Forstenberg, Ellen Siöö och Cecilia Larsson ytterst kompetent. Det gör de dessutom i ett högt uppdrivet tempo där de ständigt byter roller med varandra. Till dessa hör fadern, brodern (som gör Annabella gravid), de tre friarna, munken och den intrigante tjänaren. Det blir en såpasoppa som spelas upp mot en bjärt färgade neonrör. Rollerna markeras med enkla attribut, som namnade mössor, ett par lösbröst eller en buttericksmask. Det hela framstår som en teaterlek, med kraftigt överspel, som hela tiden tenderar att gå överstyr. Men det är oförutsägbart och därmed fängslande att se de tre skådespelarna tänja på gränserna.

Annika Nyman och Sara Tuss Efrik har tillsammans stått för såväl text som regi och även om det är rörigt och inte helt lätt att hänga med i alla turer så tycker jag att föreställningen håller. Här handlar det om ett slags chockestetik som inte bara parodierar tv-såpornas intrygfyllda världar utan även driver med den traditionella tittskåpsteaterns konventioner.

/ Clemens Altgård, Skånska Dagbladet

 

Gammalt tabu blir som nytt

En artefakt som alltid ser lika bedövande skum ut i varje modell är en upplåsbar Barbara. Hon i luftfylld hudfärgad plast, ett rosa hål mitt i ansiktet, spretande koniska leder och loj blick. Vilka begär väcker något så utstuderat handikappat, kan man tänka? ´Tis Pity She´s a Whore från 1633 av John Ford, ibland kallad den siste store brittiske renässansdramatikern, har varit förbjuden i omgångar. Kanske var publiken kräsen efter en era av Shakespeare, Johnson och Marlowe eller så ville Ford säga något alldeles särskilt giftigt om samtidens förfall. I alla händelser tog han i: Hans dramas unga kärlekspar är liderlig bror och syster.

Malmögruppen teater mutations tre skådespelare tar på sig samtliga roller: den unga Annabella, hennes friare, bror, allas fäder, slavar, älskarinna, läkare, präst och kammarpiga. Då gäller det att välja vinkel.
 Och teater mutation väljer frågan: Vem är denna arketypiska jungfru vars öppningar alla strider om så länge ingen annan varit där först? Vilken roll spelar egentligen den unga åtråvärda, dock ärbart nyponfräscha kvinnan, en identitet högeligen populär idag?
   Jo sörru, säger den självsäkert samspelta, otroligt roliga trion, hon spelar funktionshindrad.
   Spastiskt, gutturalt skevleende och passiv till punkten rullstolsbunden - så ser rollen ut för en åtråvärd ung dam, hon som egentligen vill leka snuskig apa med sin bror och skjuta hårt med vattenpistol.

Den looken går inte att upprätthålla i långa stunder, det vet alla töser. Så i ett svindlande tempo får de tre byta identitet med varandra. En sjömansgossekrage, ett par mjukisbröst, mössor med friarnas namn och en rullstol tvingas blixtsnabbt av och på, stjäls och byts, men ingen klarar att på allvar följa kroppsspråksreglementet för heterosexuellt samspel och allt förintas i kaos.
   Det är en svår sak att väcka tabut i en pjäs från 1633 men att föreslå inövad svår cp-skada som den begärligaste flickrollen alltmedan Barbara stillsamt och tjurigt gapar bredvid, det är nära.

/ Jenny Teleman, Aftonbladet

 

Så synd ger horribla metamorfoser

Den engelske dramatikern John Ford var verksam i generationen efter Shakespeare, men jag tvivlar på att han någonsin har spelats i Sverige, i varje fall inte i modern tid. Det beror nog inte på att hans mest kända pjäs från 1633 handlar om incestuös kärlek mellan syster och bror, utan på att den heter 'Tis pity she's a whore.

Titeln är väl å andra sidan just skälet till att Malmögruppen teater mutation har valt Fords pjäs som underlag för den avslutande delen i sin så kallade blottartrilogi, vilken i helgen gästspelar på Teater Tribunalen i Stockholm.

Författarna, tillika regissörerna Annika Nyman och Sara Tuss Efrik har förvandlat Fords bloddrypande tragedi till en fars med tv:s såpor och lekprogram i siktskåran.

Deras synnerligen skabrösa bearbetning av pjäsen har i den förkortade scenversionen för tre skådespelare blivit något anständigare och försetts med undertiteln "en fars för tre konståkerskor".

Det innebär inte att Agnes Forstenberg, Cecilia Larsson och Ellen Siöö åker skridskor, bara att de uppträder i konståkerskedräkt. Och uppträder gör de sannerligen när de ger den totala dramaturgiska rörligheten och rörigheten trefaldig gestalt, flinkt bytande rullstol, hatt, sjömanskrage, hund, lösbröst och andra utmärkande attiraljer i den sjuttonhövdade rollistan. Det händer att någon spelar tre roller samtidigt.

Inte ens den som har lärt sig synopsis i programbladet utantill har en chans att hänga med i de kameleontiska metamorfoserna.

Och även om man här och var anar talang i både manus och skådespeleri, så blir helheten alltför kaotiskt riktningslös för att satiren ska få udd och farsen ta skruv.

/ Nils Schwartz, Expressen

 

Röster som flugor runt vårt fina huvud (Oh No You Cow!) (2012)

Text: Agnes Forstenberg, Annika Nyman, Sara Tuss Efrik, Leif Holmstrand, Yoko Ono, John Lennon, Britney Spears, Jean M Auel. På scen: Agnes Forstenberg, Annika Nyman, Sara Tuss Efrik. Musik: Leif Holmstrand.

 

En loop som fastnar i halsen

På Skånes Konstförening i Malmö visades i helgen den halvtimmeslånga pjäsen ”Röster som flugor runt vårt fina huvud (Oh No You Cow)”, ett samarbete mellan konstnären Leif Holmstrand och teatergruppen teater mutation.

Skådespelet inleds av Holmstrands ljudspår, som når oss via två något sprakiga högtalare.

Ljudet är fantastiskt. Svårdefinierat, rytmiskt monotont, kanske hotfullt men mycket vackert.

Snart kommer tre kvinnor in i, osminkade, i morgonrock och med håret gömt. De ställer sig och tittar på oss och långsamt börjar ljudet förändras, ord och meningar börjar ta form.

Tillslut kan man urskilja tre kvinnoröster som för något slags samtal, och kvinnorna i morgonrockar går och sätter sig framför varsin spegel. De sätter sig med ryggen mot publiken och börjar sminka sig.

Till en början låter samtalet i högtalarna som vilken tonårskonversation som helst, ytlig, högljudd och tämligen ointelligent. På traditionellt kvinnligt maner pratar de skit om en icke närvarande, de beskyller henne för alla de saker som baktalande kvinnor beskyller varandra för. Hon tror hon är bättre än alla andra, tar allas män, tror hon är snygg men är ful och så vidare i den tonen tills alla klyschor fått vara med. Hon blir till en total negation av allt man vill vara och ständigt återkommer orden: ”Hon är rädd”.

Men så börjar grövre skällsord dyka upp, som att man ska röra runt i huvudet med ”nån penis”, och skära upp saker hit och dit. Den verbala kreativiteten är riktigt imponerande, på sina ställen är den faktiskt komisk. Andra, mindre objektiva skällsord dyker också upp, ord som inte längre kan relatera till vilken kvinna som helst. Små fakta om denna frånvarande och hon får genast skarpare konturer. Är hon konstnär? Författare? Är det Hon som står bakom hela skådespelet?

Kritiken börjar övergå till riktigt hat. En genuin och nästan desperat avsky tränger igenom orden. ”Snälla nån, döda henne!” spottar någon fram, och plötsligt lämnar vi alla tramsiga tonårsfasoner och den centrala frågan blir vem denna kvinna faktiskt symboliserar. Glåporden manglar ned och har sönder varje strimma av ljus, som en deprimerad loop som rör sig runt i negativa tankar tills allt som varit komiskt fastnar i halsen. Rösterna blir som tankar ifrån någons inre, kommer de från kvinnorna på scenen? Från alla kvinnor?

Denna destruktiva loop fortsätter tills brytningen sker i att de tre flickorna reser på sig. De sätter på sig blonda peruker och tar av sig morgonrockarna, som döljer små nätta skoluniformer. Alla rätt i enlighet med klassiska manliga fantasier, och när de vänder sig om och går fram emot publiken ser vi att de är brutalt översminkade. De se ut som sönderbrända dockor i ansiktet. Mycket galenskap. Mycket osnyggt.

Det är enkla symboler som inte helt stämmer överens med den av allt att döma något mer komplexa kvinna som pjäsen cirkulerat kring, men som tydligt utgör dessa tre kvinnor till en form av offer. Det sker en skiftning i perspektivet angående vem som är det egentliga offret, men gränserna för de olika identiteterna är för oklara och allt fastnar i dubbeltydighet.

Pjäsen hade kunnat stanna vid en enkel visualisering av hur omedvetna kvinnor är om sin egen självdestruktiva vilja att vara till lags, men i alla dessa röster och peruker uppstår en och samma individ och alla hårda ord blir i första hand till ett självhat.

Att göra detta till Kvinnan per se, det samhället gjort henne till och alla de lidanden som hon måste utstå, vore för mycket. Den tanken känns passerad. Lidandet blir idag mer intressant om det får röra sig inuti ett enda huvud, där dessa tankar förs fram och tillbaka tills någon slags galenskap uppstår, och så får betraktaren ta det därifrån, på egen hand.

Så i de korta stunder där man tar in alla intryck på en och samma gång, blir röster och allt annat närvarande utkristalliserat till en enda liten tanketon: jaget inte existerar mer än i vårt fina huvud och att allt annat bara är just röster som flugor flyger runt det.

Det är lättare sagt än gjort att till fullo inse att vi alla i grunden är precis lika vackra och fula, rätt och fel. Man skulle önska att tonåringar såg den här pjäsen. För det där med flugor är något som de flesta av oss andra redan har börjat fatta.

/ Ida Thunström, Kulturen

 

 

Kontraktbrytarstilen (2012)

Text: Annika Nyman. Regi och skådespeleri: Rasmus Luthander. Ljuddesign: Niclas Lindgren.

 

Poängseger för rasismen

[Ur en recension om Teater Tribunalens Teaterfestivals program som pågick 17-20 maj och 23-26 maj 2012]

Under festivalens andra kväll spelades teater mutations monolog Kontraktbrytarstilen, som är en uppspeedad studie i den vita maskulina makten. Texten är inspirerad av Slavoj Zizek, vars postmoderna samhällsanalys genomsyrar monologen, men som också gestaltar det manliga intellektets tolkningsföreträde. Kvinnan står som en relief, både bokstavligen på scen med manusförfattaren Annika Nyman som sufflerar och ger anvisningar, men också i texten där hon tycks vara det ständiga objektet som ska erövras, älskas, knullas och åtrås.

Rasmus Luthander är som en androgyn rockstjärna på scen, bräcklig och våldsam på samma gång. Med manisk frenesi och rapp diktion spelar han fram texten, spottar vit fradga som stänker över publiken på främre raden och jag kan inte låta bli att tänka på att de här vita dropparna är precis det som pjäsen handlar om - en köttig trängtan att bestänka och befrukta både smått och stort och makten att definiera om villkoren för hur detta ska gå till.

/ Loretto Linusson, Aftonbladet

 

En undersökning av patriarkatet

Det är inte helt enkelt att beskriva urpremiären som ägde rum på Malmö Stadsteater i fredags. Text skriven av Annika Nyman, masterstudent på Teaterhögskolan, och skådespeleri av Rasmus Luthander, examensstudent på skådespelarprogrammet. Ett ungt garde har intagit Studion, som tjänar som experimentell scenkonstverkstad under bara några kvällar.

”Kontraktbrytarstilen” är en maktkritisk monolog inspirerad av den slovenske filosofen Slovoj Zizek. Luthander breder ensam ut sig i tresitssoffan och dramatikern Nyman sitter intill bakom ett skrivbord, med manus framför sig och en mikrofon vid munnen. Här har skådespelare och manusförfattare ingått ett sorts ”kontrakt” i en rumslig konstellation vi inte är vana att se. Att hon, som kvinna och dramatiker, övervakar honom skapar ett spännande sceniskt undertryck.

Texten är, förenklat uttryckt, en undersökning av patriarkatet. Den problematiserar driften som biologi och idé. Nymans essäistiska, strömmande hållning till sitt stoff ställer i sin tur särskilda krav på skådespelaren; hans sätt att lyssna av språket och svara mot det.

Om textens flöde är omöjligt att greppa annat än som skärvor av en helhet, gör Luthanders gestaltning vad den kan för att forcera språkets rytm och melodi. Ansträngningen läggs lika mycket vid tempo och frasering, som vid semantiskt innehåll. Jag vet inte om jag kan beskriva det bättre än att texten sviktar i Luthanders ”pojkmonsterkropp”. Alltsammans utfört i ett ursinnigt tempo, som hade kunnat bromsas upp ibland utan att förlora i intensitet. I ”Kontraktbrytarstilen” visar Luthander sin kapacitet ungefär som en ung musiker erövrar sina Paganinivariationer.

/ Malena Forsare, Sydsvenskan

 

Styckmord (2011)

Text och regi: Annika Nyman och Sara Tuss Efrik. Skådespeleri: Agnes Forstenberg och Emelie Wallberg. Ljud: Pontus Silveby. Scenografi och kostym: Ebba Forstenberg. Ljus: Mira Svanberg. Trailer: Pontus Silveby och Sara Tuss Efrik. Affish: Mauricio Torres och Jörgen Dahlqvist. Pressbilder: Nicolas Tilosius.

 

teater mutaton är något på spåren

teater mutation är en frigrupp, sprungen ur teaterhögskolan i Malmö, som startade 2010 när medlemmarna fortfarande var studenter. Förra sommaren gjorde de sin första produktion, scenkonstverket Aurora, som spelade några få kvällar på gästspelsscenen Inkonst i Malmö. Det var en spretig, lustfylld men ofärdig föreställning som utgick från temat populärkultur, med inriktning dokusåpa. teater mutation har fortsatt i samma spår; Brottsstycken, som spelades i våras bland annat på Teater Tribunalen i Stockholm, var ett gestaltande hörspel och en slags förproduktion till den nu aktuella Styckmord, ett populärkulturellt kammarspel där inriktningen har gått från dokusåpa till deckare, som pjäsnamnet skvallrar om. Och visst märks det att teater mutation har tagit examen och spänt musklerna för en första produktion som professionella.

När publiken släpps in i den stora blackboxen på Inkonst liknar rummet en boxningsmatch, om än en smula nedtonad. Musiken höjer mystiken och spänningen, vi hör vågor som slår mot stenar och får slå oss ner i den gigantiska stolscirkeln som omringar scenen. Här ska vi mötas. Den vita scenen rymmer ständigt ett hot om nedsmutsning. Den kan bli blodig, kladdig, rispig och därför riva ned den märkliga fasad huvudpersonerna i detta kammarspel försöker bygga upp. Som övertrötta barn turas Agnes Forstenberg och Emelie Wallberg om att göra bort sig, flamsa över gränsen, gå för långt. Hotet från flickorna och kunskapen binder samman de två karaktärerna; Mormor och Smulan.

Det är inga uttjatade karaktärer vi möter, inte är heller relationen mellan de båda särskilt återkommande i sceniska berättelser. De är inlåsta, utfrysta och ensamma. De har gjort fel, men minns inte riktigt på vilket sätt. Med bara två kvinnor på scen får de utrymme att ta plats som faktiskt är ganska ovanlig på scen. De skriker och flåsar, är äckliga och allvarliga, maktlystna och obehagliga på ett sätt som ofta förbehålls den manliga skådespelaren. De är också ovanligt fula i sitt icke-behagande tilltal med bleka ansikten och sjabbiga kläder, vilket är uppfriskande i en värld där en kvinna på scen gärna får vara synonymt med en vacker kvinna på scen.

Båda skådespelarna är tydligt färgade av sin skolgång med det situationella skådespelet, och jag hoppas att de framöver vågar ta ett steg bort från det och lita på sitt eget scenspråk som skulle hålla för en utflykt från den trygga handlingen. Dock imponerar de snabba kasten mellan offer och förövare, skyldig och oskyldig, snäll och dum som ramar in hela föreställningen och blir extra fascinerande eftersom teater mutation verkar utan regissör – här är det dramatiken och dramatikerna som står för takterna.

Texten är poetisk och fylld av populärkulturella referenser. Ramsor och visor, påhittad verklighet och verklig påhittighet. Föreställningen är bitvis mycket komisk men, med undantag för några kvävda fniss, håller sig publiken i skinnet. Man ska inte skratta åt det här. Sara Tuss Efrik och Annika Nyman har tillsammans skrivit manus och jag tycker mig märka det i replikernas komplexitet – men att det är flera tankar som brottas med varandra är på gott och ont. Stundtals är det fängslande och så vansinnigt på riktigt i den upphöjda fiktionen och stundtals blir replikerna som ett distanserat rabblande.

Styckmord visar att teater mutation har något nytt, de är något på spåren och fortsätter utvecklingen i samma takt som hittills kan vi vänta oss storverk från denna våghalsiga teatergrupp.

/ Freja Hallberg, Kulturen

 

De farliga lekarna väcker avsmaken

Malmös frigruppsliv skär sig. Med det menar jag inget skadligt, tvärtom. Just nu ryms här temperament av så olika karaktär att det i varje fall är svårt att ha långtråkigt. Tongivande Teatr Weimar fortsätter att borra i tvärkonstnärliga samarbeten.

Uttrycket är exklusivt och undersökande; stoffet utgår från en kanon, som kan vara Marguerite Duras ”Älskaren” eller August Rodins absolut släta skulpturer. I ett helt annat hörn av staden korsar Teater­republiken dramatik med undersökande journalistik. I aktuella ”Teaterrepubliken får barn” trampar skådespelarna runt i sockiplast. Ett myllrande kuddrum gestaltar människors iver att hitta ”strategier” för att fostra sina barn.

teater mutation, vars deckarhistoria ”Styckmord” nu kan ses på Inkonst, är en färsk nykomling med rötter i Teaterhögskolan i Malmö. Det är också den första frigruppen som, vad jag kan se, uttryckligen förhåller sig till Teatr Weimars scenspråk.

Annika Nymans och Sara Tuss Efriks samskrivna text kännetecknas av poetiska kvaliteter, snarare än episka. Med sin glidande struktur strömmar den in och genom det klaustrofobiska rum, där skådespelarna Agnes Forstenberg och Emelie Wallberg regerar. Liksom hos Weimar (läs Christina Ouzounidis) påstår texten saker. Den anklagar, ber om förlåtelse, kräver och skaver. Den mynnar i ett teaterbegrepp, som kämpar sig bort från en fullt begriplig situation. Det handlar om en sorts text som står i beroendeställning till ett formstarkt rum och ett drivet skådespeleri.

Rummet, ja. Vitplastade madrasser är hopfösta till en scen i mitten. Kolonier med vita fallosar skjuter upp som hattifnattar ur bädden. Här knådas en deg, som inledningsvis är symbol för pjäsens mormor och hennes förvridna omsorger. Senare blir degen ett kvinnligt könsorgan, en ”mutta”, som utforskas och tömmer sig på blod. Och till slut blir den ett barn, eller åtminstone en klump att vårda. Skådespelarna är nedsminkade, ett öga övertejpat. Sladdriga trikåer plockas av, plagg efter plagg, och kastas över scenkanten.

”Styckmord” är installationsteater som brutalt bänder upp våra föreställningar om vad kvinnor på scenen vill och kan. Inneslutna i ett psykotiskt rum ägnar sig de två karaktärerna åt farliga lekar, som rör makt, lydnad och sexualitet. De tigger om publikens avsmak och skapar så en egen plattform att berätta utifrån. Uttrycket är inte helt självständigt eller färdigt, men påträngande i sin solkiga iver att inte behaga.

/ Malena Forsare, Sydsvenskan

 

Stannar vid stilisering och symboliska gester

”Styckmord”, beskrivs av den Malmöbaserade teatergruppen mutation, som ”ett kammarspel som utger sig för att vara en deckarhistoria.” Dramats text som Annika Nyman och Sara Tuss Efrik har författat tillsammans har en stark laddning. Med upprepningar och omtagningar bearbetas motiv som kropp, begär, äckel och lust. På ett konkret plan kan pjäsen sägas handla om två lesbiska kvinnors dödsdans efter att de mördat ett barn och låst in sig i en stuga för att undkomma lagen. Samtidigt bör det sägas att detta är en mörk iscensättning av en fantasi som spinns kring såväl kärlek som skuld.

Även om det finns några tidsmarkörer i form av referenser till tv-program och tv-tittande så är det inte mycket som förankrar texten i ett specifikt samhälle, här och nu.  Motivet med barnamord finns redan i Gamla Testamentet och här symboliseras det mördade barnet av en degklump som under föreställningens gång bearbetas och blöder. Det av den franska filosofen Julia Kristeva skapade begreppet "Abjektet" skulle kunna vara användbart för att försöka förstå teater mutations ”Styckmord” på ett meningsfullt vis. Abjektet betecknar något som varken är innanför eller utanför en person och innefattar också äcklet inför detta. Med Kristevas ord är det fråga om "ett fallet objekt" och det är nog så man bör betrakta den där degen som kvinnorna i pjäsen cirklar kring.

”Mormor är duktig på att baka bullar / Mormor är den bästa på att baka bullar / Finns ingen bättre än mormor på att baka bullar… ” Så inleds pjäsen och i centrum av scenen är alltså en deg placerad.  I varje hörn av scenen står vita fallosformade objekt, i varierande storlek, samlade i klungor. 

De två skådespelarna Agnes Forstenberg och Emelie Wallberg gör en mycket stark insats när de, på ett påfallande fysiskt vis, gestaltar en text som har uppenbara beröringspunkter med texter av kända gränsöverskridande författare som Kathy Acker och Elfriede Jelinek.   

Det som skulle kunna resultera i en gränsöverskridande utlevelseteater eller ett slags ”theatre of transgression”, stannar vid stilisering och symboliska gester. Visst förekommer det sexuella inslag i föreställningen, men dessa förblir just gester. Därmed förblir tyngdpunkten på dialogen som hela tiden böljar mellan två poler – dominans och underkastelse. De båda kvinnorna intar växelvis rollen som över- eller underordnad.

Om det finns en poäng här, och det tror jag att det gör, så är det att visa hur det i grunden destruktiva rollspelet är en konsekvens av den patriarkaliska ordning, representerad av fallossymbolerna, som omger kvinnorna. Den ordningen, Lagen (med stort L), är också ett konstant hot som tidvis fyller det klaustrofobiska rummet med paranoia. Ljudet, som Pontus Silveby svarar för, bidrar också starkt till de förtätade stämningar som uppstår.

Agnes Forstenberg och Emelie Wallberg pendlar, under den cirka en och en halv timme föreställningen varar, mellan att vara katter, hundar, ”män” , vuxna och barn i ett slags skruvat växelspel. Och naturligtvis används ett par av fallosarna i de sexuella lekarna också. Men likväl håller sig den här föreställningen inom ramarna för ett slags teaterkonvention. Här snuddar Teater Mutation vid olika tabun men överskrider dem aldrig i egentlig mening. 

/Clemens Altgård, Skånska Dagbladet

 

Brottstycken (2011)

Text och regi: Annika Nyman och Sara Tuss Efrik. Skådespeleri och regi: Elin Roslund, Jenny M Jensen, Emelie Wallberg, Agnes Forstenberg. Scenografi: Ebba Forstenberg. Ljud och musik: Pontus Silveby. Ljus: Mira Svanberg.

 

Styrkan i att stryka mothårs

Fyra kvinnor i dräkt och rävboa med varsin mikrofon i ett rum av blinkande lysrör och tv-apparater, som i slowmotion visar bilder som från en brottsplats, smygande filmat över marken tills kameran stöter på en kvinnokropp - naken, livlös.

Brottstycken är titeln på det verbala körverk som inledde Teater Tribunalens festival Två veckor i maj, veckor då teatern fyller sina lokaler med scenkonst av alla sorter, men med det gemensamt att de vill något.

Något annat än att stryka medhårs.

Och teater mutations koreograferade ordflöde, stilfulla kollektiva monolog, har under sin arty yta en ganska tydlig ideologisk vilja. I Brottstycken dras paralleller mellan rashundar och kvinnor, här ältas frågor om kropp, skuld, kontroll och kåthet; tuggas om och om igen i ett upphackat surr. I mitten av surret finns den utnötta bilden av de nakna kvinnokropparna i skogen. Orden matas fram som ting ur en maskin och får bara ibland en känslomässig motsvarighet i skådespelarnas kroppar.

/ Jenny Aschenbrenner, Aftonbladet

 

Aurora (2010)

Text och regi: Annika Nyman och Sara Tuss Efrik. Skådespelare och regi: Angelica Rad, Jenny M Jensen, Agnes Forstenberg, ElinRoslund, Emellie Wallberg, Marianne Vassbotn Klasson. Ljus: Mira Svanberg. Scenografi: Ebba Forstenberg. Ljud: Johan Efrik.

 

Mänskligt avfall på scen

Bokmässan i Göteborg, för ett antal år sedan. Trängsel och röster som kämpar för att göra sig hörda och mitt i allt detta en cirkel av stiltje. I cirkelns mitt sitter Lars-Inge Svartenbrandt alias Lars Ferm och vid hans sida står förläggaren Sellin.

Lars har varit här förut, nu är han här igen och vill ha er förlåtelse. Kom fram och tala med honom och köp hans bok.

Ingen går fram, tar tvärtom en omväg kring bordet, håller avståndet, stirrar och ser sedan bort. En man och en människa och ett liv som en sten i vattnet. Överallt svallvågor, ofta av smärta och lidande. En av de värst drabbade är dottern Jackie Ferm som nyligen skapat sig en helt egen karriär som utvikningstjej och deltagare i dokusåpor.

Hur blir man en kvinna som Jackie Ferm? Knappt kvinna förresten, på papperet närmast en flicka men med könet så kraftigt markerat att hon i vissa vinklar liknar en karikatyr. Kring arketypen Jackie spinner nystartade Teater Mutation en väv av scener i sitt gästspel "Aurora" på Inkonst. Ett dystopiskt underland där flickor föds till en längtan att lyda och där ropet "mamma" lika ofta följs av en örfil som en kyss.

I begynnelsen är kroppen: fyra kvinnokroppar hjälplöst krälande i spillrorna efter en värld. Ett Eliotskt "Wasteland" betraktat på avstånd av en Shakespearesk ödesgudinna eller varför inte en Indras dotter från Strindbergs dröm. Och så Jackie då, nog så konkret i höga klackar och beslutsamt blodröd mun. Beväpnad till tänderna med inlärd kvinnlighet kämpar hon för det hon hoppas ska bli ett bättre liv.

Tanken är att skapa något helt nytt, enligt programförklaringen från Teater Mutation. Bakom gruppen står sex andraårselever från Teaterhögskolan tillsammans med skolans dramatiker Sara Tuss Efrik och Annika Nyman och ambitionen är att förvåna, utmana och bryta upp.

En frisk doft av vilja och lust slår från drivorna av mänskligt avfall på scenen. Skickliga skådespelare i vardande glider ur sina kokonger och blir till exempel på liv. Scener läggs till varandra i ett collage som ömsom bär och brister och drar i många riktningar samtidigt. En uppstramning och en riktning hade inte varit fel, men så är det här bara början. En demoversion av det som komma skall.

Själv lämnar jag salongen tagen och berörd på djupet. Kanske inte så mycket av det nya som av det gamla. Hur människor utplånar sig själva för att bli sedda. Hur barn växer upp och tar sina fäders namn.

/ Boel Gerell, Sydsvenskan

Läs mer

 
 

 

Tillbaka