teater mutation

Murder she wrote (Red Rum Red Rum). Tillblivelse av nya liv.

 

Jag tänker på skapelseprocesser. Homunculus. Moderskap. Jag tänker på det som växer i en livmoder och det som framavlas i laboratorium. Jag tänker på myter, tillväxt, begynnelser. Samt att omformulera verkligheten. Jag tänker att vi (August Strindberg samt vännerna i mutation) skapar ett spektrum av olika tillblivelser, nya arter, förlossningsskeenden, framtvingandet av liv, att göda, amma, blöda. Den våldsamma smärtan i det, men också den jublande glädjen, ivern. Men också ansvaret. Och kanske tvånget. Att överge eller stanna. Var och en bidrar med en skapelsejournal, kanske ett virrvarr av dagboksanteckningar och självbiografier vi kan skapa origami av, små vita flygplan.

 

Att tillsammans skapa en vanartig varelse dränkt i rött, placerad i sammetsoffor, upplyst av mjuka sken, en varelse som kravlar, nyförlöst och kletig, som intar olika gestalter; den prostituerade; den galna; den förlorade fadren; mumien; idealisten; papegojkvinnan; missfostret; alien, osv. Samt utställningsrum av döda ting, små varelser helt utan liv, som man kanske kan testa att banka in liv i, ungefär som att banka skiten ur dem, fast tvärtom, eller vad man föredrar, precis vad man föredrar.

 

FJORTONDE JUNI. Jag förutsätter att allt jag rör vid blir skit. Mina verk är bluff och båg. Drömmar. Jag skapar döda ting. Jag är skoningslös i mitt förhållande till mina egna skapelser. Ger dem inget värde. Jag är ingen Pygmalion. Jag är ingen Paracelsus. Jag är ingen Frankenstein. Jag är heller ingen Strindberg.

Han däremot, gör det, bedriver verksamheter bortom det möjliga, tror på sitt verks egen kraft. I det omöjligas landskap är hans tro det fruktbara, det mest fertila. Han skapar kvinnor, kött, levande klumpar, skönhet, stilleben, stycken av liv. Besitter kraften att skapa liv, om än på sina egna premisser.

 

Jag är gravid, har ett liv i magen, och inte ens det vågar jag tro på.

 

Jag föreställer mig ett rött landskap där de skapta varelserna (skvader, ihopsydda kycklingar, tygklumpar, kedjor, spädbarn, monster) slår rot och lever sina egna liv. Där man kan teckna studier och föra journal över kärleken och grymheten, undersöka vem det egentligen är som har makt över vem: det nyss tillblivna eller dess uppkomstman? Den dansen. En dans av beroenden och maktförskjutningar.

 

Att tygla, att låta det ränna fritt, att stängsla, att släppa lös. Det får de röda rummen avgöra, undersöka och besiktiga. De röda rummen som är röda munnar av lekhagar, förlossningsrum, bordeller, dårhus.

 

come play with us mummy & daddy

 

Posted: 2012-08-08 14:01:25
Add to Facebook Twitter this! 
blog comments powered by Disqus

Muttblog

muttblog är teater mutations inspirationsplank och dagbok för pågående produktioner. Följ med oss i vår process. Delta i vårt frossande av upphittat och snott material. Bada i vårt blod, svett och tårar. Se våra gamla bloggar här: www.auroramutation.blogspot.se www.brottstyckenmutation.blogspot.se
SUBSCRIBE

rss 2.0 feed RSS 2.0 Feed

 

ARKIV

2013

MARS